Det är på kvällarna och nätterna som det är som värst. Det är då tankarna och känslorna smyger sig på. Jag saknar mormor så otroligt mycket redan och jag vet inte hur allt ska gå. Men jag vet att hon inte hade velat att mitt liv stannade upp, så jag ska kämpa på.

Jag har världens bästa familj och världens bästa vänner, vilket får mig att orka det som för stunden känns omöjligt. Det sägs att ensam är stark, men jag tror att man är ännu starkare tillsammans. Det gör så mycket att bara veta att man har någon som finns där och bryr sig. Man behöver inte alltid säga något, det räcker att titta på varann så förstår man och det känns himla skönt.

Jag undrar när jag ska orka ta tag i allt igen. Just nu känns det som att det ligger långt fram i tiden, men jag ska kämpa. Ska försöka komma igång med fotbollen så fort som möjligt, när jag känner att både psyke och kropp orkar med det. Jag vet att ni förstår.  Jag har världens bästa tränare och världens bästa medspelare och det är jag glad för.

Klockan är snart halv tre och jag sitter här. Imorgon är det dags för begravning, vilket känns .. jag vet inte hur jag ska förklara att det känns. Ska skriva ihop ett brev innan jag lägger mig, med allt som jag inte hann säga, men som hon ändå visste.

Nu ska jag avvika. Jag måste bara tacka mina vänner och min familj! Att ha äkta vänner som verkligen finns där när man behöver är guld värt och att ha en familj som är helt fantastisk gör en alltid starkare. Tack!