Vad känns bra? Jag förstår inte vem jag försökte lura, kanske var det dig och antagligen gick du på det.
Det känns inte bra när en av ens närmaste vänner blir så upptagen med annat så man hörs vid en gång i halvåret
- det känns helt enkelt inte bra.
Att ständigt försöka finna tillbaka och rädda den tråden som våran vänskap hade när den var som bäst, det är som att rädda något som redan har dött. Det gör verkligen ont och säga det, men jag har insett att det är precis så det är.  För det gör verkligen ont och känns verkligen illa när du till och med glömmer min födelsedag, om det nu var det du gjorde. Jag hade blivit överlycklig för ett "grattis", men inte ens det fick jag höra ifrån dig. Rent ut sagt känns det värdelöst, helt värdelöst. 
Jag öppnade mig mycket för dig och öppnade mig också nu, genom att berätta hur det kändes när vi gled ifrån varandra. Jag berättade att det gjorde så himla ont och tillbaka fick jag "näe, du har bättre vänner". Den meningen kom som en kalldusch och när du sedan sa att jag betyder, så svarade jag att "det känns bra". Jag är ledsen att jag ljög, för det känns inte bra. Det känns inte som att det där "betyder" har någon funktion i den meningen längre. "Betyder" känns i det fallet endast som ett tomt, meningslöst ord.

Men jag har insett att jag kan klara mig utan dig, även fast det känns dumt att säga och känna så. Det är ju faktiskt så det är. Du gled ifrån mig på grund av att du blev så upptagen med ditt och jag tog vara på de andra vännerna som fanns kvar där hela tiden. Jag vet att jag fortfarande betyder och att du fortfarande bryr dig, ibland. Men det känns som det är för sällan att höra "hur mår du?", en gång på kanske tre månader.
Så jag har bestämt mig, bestämt mig för att jag ska försöka låta bli att lägga ner tid på något som kanske inte ens går att rädda. Jag ska ta vara på det som jag har i nuet, det som känns bra.

Man kan inte rädda allt och alla - speciellt inte dem som inte vill bli räddade.