Även fast jag absolut inte vill så kan jag inte förneka att jag saknar dig. Vi hade ju faktiskt en ganska fin tid ihop, du och jag. Kanske var det som du sa, att det gick för fort, att allt bara sprang förbi. Jag vet inte och jag tror inte att du vet heller. Det kanske bara är så att vi är och var för olika du och jag, jag menar; du ljög jämt, jag var alltid ärlig. Du förstorade upp minsta lilla sak till världens största, medan jag försökte att tysta ner de stora sakerna till mindre.

Men visst, jag saknar dig och det känns konstigt och ovant att säga det. Det känns tufft att erkänna det för mig själv, eftersom det blev ett så tvärt slut och ord som inte borde ha slängts ur, gjorde det i alla fall. Jag saknar de mysiga stunderna när vi såg på film och du lät mig ligga på din arm. Ja, jag kommer till och med ihåg hur du luktade, hur jag kunde känna din doft på kudden när du lämnat mig för kvällen. Gud så gott jag sov de nätterna.

Tyvärr så är allt det förbi gubben, allt skitsnack som gått har satt sitt spår - ditt skitsnack. Det går inte att först snacka en himla massa skit för att sedan komma med ett ynka förlåt. Så funkar det inte, i alla fall inte i min värld.
Det är väl nästan ett år sedan nu, då vi tältade tillsammans med de andra.

Det är ett år sedan allt gick snett, ett år sedan, då faktiskt allt kunde ha gått rätt.