Ja, väldigt snart ger jag faktiskt upp. Jag är så otroligt trött på vissa. Vissa kommer bara när ni behöver hjälp och helt otroligt nog tar jag emot er med öppna armar. Speciellt dig, du är liksom så viktig och jag låter dig göra precis som du vill. Men jag orkar snart inte med dig mer, för tanken med vänskap är ändå att saker och ting ska vara ömsesidiga, men är de det mellan oss? Don't think so. Du får mig precis dit du vill och det är det som gör mig så besviken, att jag inte orkar säga ifrån.

Och du då, som bara fejkar jämt. Det är så otroligt genomskinligt så det finns inte. Allt vi hade är borta och det känns verkligen inte som att du är en av de jag kände så otroligt bra förut. Jag försöker att inte bry mig och att vara lugn, men jag säger bara det, att snart har det blivit för mycket och då är det kört. Jag är så otroligt less på att du ska låtsas vara så himla glad när du ser en, för det är du inte i själva verket. Det var du som lämnade min sida och det är du som får stå ditt kast. Jag vet att jag klarar mig utan dig.


Woho, snacka om skönt att skriva av sig lite ilska. Nu behöver det kanske inte gå ut över någon annan, förhoppningsvis. Men som sagt, snart är gränsen nådd och då kommer det inte bli så himla kul.