Jag har lite svårt att förstå. Ena stunden är du nog den som står mig allra närmast och sen andra är det liksom värsta glappet emellan. Det känns bra när du är nära, men det svider så otroligt när du är så långt bort. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga att det känns som. Att säga att det känns som att jag duger ibland är nog inte den rätta meningen, för jag vet innerst inne att jag duger åt dig i alla lägen. Jag vet att du behöver mig, nästan hela tiden och även om du inte visar det precis jämt så känner jag det ändå. Men det gör som sagt lite ont att känna att du ibland är på flera mils avstånd även fast du kanske är alldeles intill.. Fattar egentligen inte vad det är för mening med det här inlägget. Kanske är det för att jag ska kunna skriva av mig och att det ska vara bra sedan, istället för att det ska bli världens diskussion och rent av bråk. Det blir bara ännu jobbigare. Så jag hoppas att det känns bättre nu efteråt, det känner jag snart.

Allt blir som vanligt snart igen, eller hur?