Ja, då kommer här min sammanfattning av året, 2010.

 

Jag måste nog medge att början av det här året var rätt turbulensartat. Det var några otroligt svåra och onödiga situationer som uppstod och det gjorde väl att det mesta blev rörigt. Just i början av året kändes det ungefär som att det här året skulle bli det värsta någonsin, men ack så fel jag hade. I det stora hela måste jag nog säga att det här året har varit rätt bra och händelserikt.

 

Till att börja med åkte jag till Turkiet med min bästa vän i maj. Med halvpension och stranden precis utanför hotellet kunde man inte må annat än gott. Fast, jag måste nog påpeka att när vi kom fram till hotellet höll båda på att bryta ihop. Det kändes som att det skulle kunna bli världens katastrof och det var nästan så att man hade kunnat boka om och tagit första bästa flyg hem igen. Dock så vände det efter att vi samma kväll hade varit iväg och upplevt hamam. Snacka om att det är något alla borde prova. Det var riktigt skönt faktiskt och så avslappnad som man var efteråt, det var helt otroligt. Så, resan slutade alltså riktigt bra. Det var en helt underbar vecka, men sköna dagar och bra väder.

 

När vi hade kommit hem från Turkiet dröjde det inte länge innan bönan tog studenten. Det blev en vecka med en del skjutsning och annat. Det är ju självklart att man ställer upp, för man vet ju att man får igen det. Det var i alla fall otroligt roligt att se vilken lycka alla studenter upplevde när de gick ut på trappan och när de åkte runt på lastbilsflaken. Då kände man verkligen hur underbar den stunden var för en själv och vilken lycka det var att man faktiskt hade klarat det.

 

Under året har jag hunnit med att träna en hel del fotboll också. Det har väl dock inte varit så kul som jag alltid har kommit ihåg det, med tanke på att det har varit olika skador hit och dit. Men jag har varit med så mycket jag har kunnat, trots skador och jobb och det var ändå kul. Det är så himla fina tjejer i laget och vi har så kul tillsammans.

 

 

Nu däremot känner jag att det får vara färdigt för min del med fotbollen. Som det känns nu så kommer jag inte att spela något mer. Det har varit alldeles för mycket som har påverkat det och det har tagit så mycket energi när det inte har gått som man har velat. Så nu tänker jag bara försöka att hitta något annat att underhålla kroppen med och sedan givetvis följa tjejerna genom säsongen ändå, genom att titta på matcher och kanske på några träningar. Jag kommer såklart sakna att träffa alla så ofta som man träffat dem tidigare, men vi kommer ju att ses ändå och alla finns kvar.

 

I början av juli hade jag och Jossi en gemensam födelsedagsfest med Carro Jonsson. Så, efter en fotbollsmatch med en skön vinst firade vi med mat och dryck och gemensamma vänner. Det var trevligt och jag både tror och hoppas att de flesta hade det väldigt trevligt.

 

 

Lillasyrran konfirmerade sig under sommaren. Så det blev fullt med folk här hemma den dagen och hon var jättefin i kyrkan. Jag vet inte, men jag tycker ändå att det var lite långdraget. Det kan vara för att jag inte är helt religiös eller så, eller så är det bara för att det inte riktigt intresserar mig. Men tiden går snabbt, det känns som det var igår hon var liten och bossade med oss äldre, nu är hon 15 och får köra moped, så fort hon har tagit moppekortet, galet.

 

Den dagen min syster hade konfirmationen och släkten var här, så blev det prat om utbildningen jag hade sökt. Just den dagen sa jag att jag inte skulle börja plugga om jag kom in, utan att jag skulle vänta. Dagen efter får jag reda att jag hade kommit in och jag blev givetvis tveksam på vad jag då skulle ta mig till.

 

Efter många om och men tackade jag ja. Jag hade min arbetskompis och vän Linnéa som bodde där uppe och jag hade chansen att prova på att börja läsa och bo hos henne. Men först skulle jag jobba klart och ha semester från jobbet.

 

Mina två första semesterveckor tillbringade jag här hemma i Älandsbro, Härnösand. Det blev väl inget särskilt gjort under de två veckorna. Försökte ta vara på de soltimmar som fanns, vilket inte var överdrivet många eftersom min semesterperiod mestadels bestod av regn. Det var ju lite tråkigt med tanke på att vädret var så himla bra i början av sommaren.

 

Den tredje veckan tillbringade jag i Stockholm. Jag och min bästa vän tog tåget ner för en bra vecka med bland annat shopping, endagskryssning och inflyttningfest hos Paula och Maja. Det var väl däremot inte det smartaste att pierca tungan samma dag som vi skulle åka dit ner, men det är ju lätt att vara klok i efterhand. Ja, Jossi

(syrran), du hade rätt, igen.

 

Efter en vecka hemma sedan Stockholm, tog mina tre systrar och körde upp mig och mina grejer till Umeå. Väl framme hos Linnéa var det mycket delade känslor som utmärkte sig inom en.  Det var både förväntan och förtvivlan. När mina systrar lämnade mig för att åka hem så kände jag mest för att ringa och be att de skulle komma tillbaka och ta med mig hem. Tack och lov så hade jag Linnéa.

 

Det var inte så farligt som jag trodde att inte känna någon när man kom på universitetet. Det var skönt att ingen visste vem man var eller var man kom ifrån och det var skönt att alla verkade lika nya som jag. Ingen verkade känna någon och det var läge för att lära känna nya, trevliga människor. Efter veckor med nollning och övernattning vid Tavelsjön så hade man lärt känna en del folk. Alla var verkligen trevliga och det kändes skönt att man hamnat i en så bra klass och framför allt i en så bra basgrupp, som jag för övrigt fick ansvar över.

 

Jag fick Hans-Erik i min basgrupp, som visade sig vara Härnösandsbo han också. Eftersom han jobbade varje helg hemma betydde det att jag kunde lifta till en billig peng både tur och retur. Det ledde till att jag åkte hem nästan varje helg, vilket när man tänker i efterhand kanske inte var det smartaste jag gjort. Samtidigt var det skönt att komma hem och träffa de hemma och sedan komma tillbaka till Umeå och fortsätta där.

 

Efter ett par månader klarade jag mig dock inte längre. Hade jag tjurat på ännu mer hade jag nog fixat det, men eftersom jag började må som jag började må så beslutade jag mig för att komma hem igen. Jag vill inte ha en repris av fjolårets depression och tänkte att det smartaste var att släppa Umeå och komma hem till familj och vänner.

 

Nu är det ju ändå så att jag träffade otroligt fina nya vänner i Umeå också. Min basgrupp var helt fantastisk och utan dem hade jag inte klarat mig så länge som jag faktiskt gjorde.  Jag träffade otroligt fina vänner och den som det känns att jag klickade mest med, förutom min respartner Hans-Erik, Mohamud och Zanna var Josefin.  Josse, en helt underbar tjej med bred dialekt från Skellefteå.

 

Nu tänker säkert någon, shit .. en till Josefin? Ja, en till Josefin. Nu har jag helt plötsligt tre helt fantastiska Josefin:ar i mitt liv. Men för att inte göra det så svårt så kallas Josefin från Skelleftå för Josse, tvillingsyrran för Jossi och nu när jag skriver, min bästa vän för bönan. Det är rätt enkelt att det blir missförstånd annars när jag pratar eller skriver.

 

 

Men, trots mina nyfunna vänner och en helt underbar sambo bestämde jag mig för att flytta hem och det var slutet av oktober. Så här bor jag nu, hemma hos mamma och pappa igen. Jag ångrar ändå inte att jag provade på att plugga i Umeå, för hade jag varit redo, så hade det fungerat. Nu fungerade det inte riktigt på grund av mitt mående, men jag är fortfarande en erfarenhet rikare.

 

I början av oktober gjorde jag en tatuering, som för mig är väldigt betydelsefull. Den kommer få mig att kämpa mig igenom de svårigheter som kommer framöver.

 

 

Väl hemma på riktigt igen från Umeå, så bestämde jag och bönan oss för att åka bort ett tag. En utlandsresa blev snabbt bokad och det blev Egypten denna gång.

 

Drygt en vecka innan Egypten var det avskedsfest för Linnéa, vår rödhåriga brutta. En relativt nyfunnen men framförallt fin vän. Hon flyttade nämligen till Norge. Lite sorgligt avsked, men nu har vi återigen fått träffa henne när hon varit hemma över jul och även nu över nyår.

 

 

Egyptenresan då? Ja, med all inclusive och nära till strand kunde väl inget gå fel? Nej, det gick hur bra som helst. Bra hotellområde, bra mat, grymt sällskap och strålande väder med sol och värme, helt underbart. Vi spenderade mesta delen av tiden vid poolen nära poolbaren för gratis dricka och nära till ett dopp ända till sista dagen då vi tog en båttur till paradisön Mahmya som var sagolikt fint. Vi fick även se delfiner, så det finns ingenting att klaga på alls. Helt klart bästa resan vi har varit på tillsammans om jag får säga det själv och jag tror nog att bönan håller med.

 

 

Som ni ser har det hänt en del under året, mer än det gjort tidigare år i mitt liv. Förstår inte ni som har orkat läsa hit ner, men ni ska ha en eloge. Ni måste nog vara lite tokiga, men allt för söta ändå.

 

Nu måste jag medge att jag mår bra. Det känns bra att avsluta året på ett bra sätt. Det har varit många up and downs, men det är väl så det ska vara. När man överlevt det dåliga så uppskattar man det fina ännu mer.

 

Jag vill därmed tacka alla mina vänner och min familj. Det finns inga bättre än er. Utan er hade jag inte varit någonting. Det är för att ni tror på mig som jag står här idag och det är för att ni tror på mig som jag mår bra just nu. Jag hoppas att varenda en tar åt sig, för ni vet vilka ni är! Ni är bäst och jag hoppas att ni förstår hur mycket ni betyder för mig.

 

Ett extra tack till min bästa vän, mina föräldrar och mina systrar som har visat mig att ingenting är omöjligt, att det aldrig är fel att prova på och att hur än allt slutar så är det inget misslyckande utan ett försök.  Även om jag känner mig vek ibland så får ni mig att vilja kämpa på och känna mig stark. Att ni tror på mig betyder allt och lite till.

 

 

Tack mina tjejer för att ni får en att skratta och må bra, tack Carro Jonsson, tack Paula och Pernilla. Tack ”festgänget” för ett sjukt roligt år. Tack till precis alla som har något med mitt liv att göra. Ni är helt fantastiska och jag uppskattar varenda en.

 

Dock vet jag att ni, som befinner er i mitt liv inte alltid har haft det så lätt det här året. Det ber jag om ursäkt för, men jag tror ändå att ni vet att jag är den sista som skulle vilja såra eller skada någon jag älskar. Det är det värsta jag vet och jag hoppas att ni kan förlåta mig för mina dåliga stunder.

 

 

Jag står här nu idag och det känns som att jag är starkare än någonsin, tack vare er. Efter ett händelserikt år med en hel del nya lärdomar i bagaget och nya erfarenheter känns det som att jag har utvecklats som person, mer än tidigare år. Det känns som att jag är bättre än tidigare och det känns som att jag har lärt mig att hantera saker och händelser på ett helt annat sätt. Istället för att bli helt panikartad känner jag mig mer lugn och tillfreds med mig själv och bara det gör att det känns värt allt.

 

Livet är en enda stor resa och jag hoppas att jag i slutändan kan se tillbaka på den och vara nöjd med det jag hunnit med, det jag åstadkommit och det jag blivit. Jag är den jag är och även fast man utvecklas under livets gång följer alltid personligheten med en och mitt stora mål är att jag någon gång ska kunna se på mig själv, vara nöjd med om inte allt, så åtminstone det mesta jag gör och tänka att fan, jag är ju jävligt bra ändå.

 

Nu återstår bara att önska er alla ett gott slut och ett gott nytt år! Jag firar in det nya året med underbara personer och hoppas på ett spännande 2011. Kom ihåg att motgångarna som ni möter gör er starkare och att ni efteråt står där som vinnare och uppskattar det fina i livet lite extra. Det är värt det, så även när hoppet är på väg att försvinna - move along, move along just to make it through.