Jag har inte ens någon rubrik att skriva. Inte ens en tråkig som måndag, tisdag eller dylikt. Det får helt enkelt bli rubrikslöst nu. För beroende på hur man ser det kanske det faktiskt är onsdag nu? Jag bryr mig helt ärligt inte.

Tisdag jobbade jag mitt första pass på en vecka. Kändes på ett sätt väldigt skönt måste jag säga. Att Madde var på så bra humör när jag kom på jobbet gjorde inte saken sämre. Snacka om att det kan smitta av sig när någon verkligen är på bra humör. Från att fem minuter tidigare varit en surpuppa kan jag säga att även mitt humör ändrades när jag träffade henne.

Jag tänkte det. Snacka om att en människa kan påverka en annan enormt mycket. Det är nästan sanslöst hur mycket man kan påverkas. Ibland tror jag att det inte är så himla bra att bli jättepåverkad av någon annan, eller jag vet rättare sagt att det inte är det. Man måste kunna stå för vad man känner, tycker och tänker. Det är inte alltid lätt för alla, speciellt inte för de som har lätt att falla dit för grupptryck och grejer. Jag tror dock att man kommer längst om man kör på det man tycker och tänker, för det är vad man vill.

Samtidigt så finns det påverkan från andra människor som är bra också. De som känner en riktigt bra, de vet på vilket sätt man bör påverkas. I alla fall är det så för mig. Det är skönt ibland att man inte behöver sköta precis allt själv, för hur det än är tror jag att alla behöver påverkas på ett eller annat sätt, just för att nå dit man vill. Just också för att man ska våga saker, saker som man kanske inte hade vågat av sig själv.

Jag hade inte vågat vissa saker om jag känt att jag var alldeles ensam. Man behöver helt enkelt en liten vägledning, kanske en liten knuff ibland för att våga. Det viktiga tror jag är att man inte tror att man är eller är ensam. Även om alla människor kan känna sig ensamma ibland, så är det viktigt att se sig omkring, för att se att man egentligen inte är det. Man har nära och kära. Som stjärnor helt enkelt, man ser dem inte alltid, men man vet att de är där.

Ensam är stark, är ett uttryck som säkert alla hört. Jag vet inte vad jag tror eller tycker om det egentligen. Det är klart att man kan vara stark ensam, men samtidigt tror jag att man är starkare tillsammans. För när du väl inser att du inte klarar något själv, att det är för mycket och att du vid det tillfället faktiskt är själv, är du då så stark att du klarar av det på egen hand? Man ska inte vara rädd för att be om hjälp och framför allt inte för att ta emot hjälp. Jag menar, det är ingen som ser ner på en, när man inte klarar allt själv. Det är liksom ingen som tycker och tänker att man är vek, bara för att man behöver stöd och hjälp.

Dock är det ju också så, att den som inte vill hjälpas, kan inte heller det. Man måste helt enkelt vilja förändra och ta emot själv, annars spelar det ingen roll att folk runtomkring en försöker. Det tar bara så otroligt mycket energi för människor runtomkring att hela tiden försöka, utan att som helst få någon respons. Man måste helt enkelt öppna ögonen och ta saker och ting för vad de är.

Snacka om att det här börjar att spåra ur. Klockan är liksom tre och jag skriver ett blogginlägg. Inte för att det är första gången det har hänt, men jag skulle faktiskt skärpa mig och få lite mer rutiner i mitt liv.

Jösses, jag tror att jag måste sluta skriva nu. Meningslöst inlägg eller inte, det där avgör ni själva.

Jag har i alla fall grymma vänner och en helt underbar familj!

Sov gott!