Okej, jag har vikt ner mig och åkt hem, igen. Man ska kanske inte vara så hård och säga att man har vikt ner sig, för det är antagligen bara jag som tycker det, medan de andra kanske tycker att det är bra att jag inser fakta och vilar upp mig.

Ända sedan i söndags har det varit tungt för mig. Jag störs inte så jättemycket av om jag mår dåligt fysiskt men när det däremot är psykiskt så är det inte lika lugnt.

Trots en trevlig kväll igår med min helt fantastiska basgrupp och fina klasskamrater så vaknade jag imorse med noll motivation till att ens kliva upp. Jag övervägde länge om jag skulle tvinga mig själv till föreläsningen, men bestämde tillslut att jag skulle sova ett tag till och sedan träffa basgruppen som bestämt. Hann prata med mamma och blev övertygad om att det var okej att komma hem.

Basgruppsmedlemmarna är så gulliga så det finns inte, hoppas ni ser det här och tar åt er. Alla stöttar och förstår en verkligen och det är så himla skönt. När jag tvivlade på om jag kunde lämna dem för några dagar så försvann tvivlet ganska snabbt, tack vare deras övertygelse om att allt var lugnt. Det är fint när människor förstår en och förstår vad man behöver och det gör ni, tack för det.

Förhoppningsvis är jag på väg till Umeå igen på söndag, med nya krafter. Min familj är helt underbar och mina vänner också. Jag ska bara ta det lugnt och må gott här hemma nu, inte stressa eller någonting. Allt kommer att bli bra.

Det räcker med att skriva en sak, som övertygar mig om att inget kommer att knäcka mig: m o v e  a l o n g !

Gott folk, nu ska jag fortsätta msa, med mina tända ljus, musik och lite serier. Ha det bra! Kram.