Åkte upp till Umeå igår igen. Hans-Erik plockade som vanligt upp mig runt fyra så jag lanade innanför dörren här uppe runt halv sju. Det är bekvämt att åka bil istället för buss, det har många fördelar liksom. Den största är nog att man kommer ända fram till dörren, det är så himla skönt.

Hur som helst så är det med delade känslor jag befinner mig i Umeå den här gången. Jag har ju en så himla fin basgrupp, som jag faktiskt kommer att lämna nu, i alla fall om man ser det inom skolan. Självklart kommer jag inte att släppa relationerna som har hunnit byggas för jag har träffat så himla fina männsikor här uppe.

När man inser att man måste sätta sig själv i första hand någongång och man aldrig har gjort det tidigare, så kanske man har vuxit lite som människa. Alltid tidigare har jag satt andra i först hand och tänkt på vad som vore bäst för andra. Den här gången tänker jag på vad som vore bäst för mig och det är att lämna Umeå för den här gången. Det är inga garantier för att det löser allt, men jag tror att det är ett kliv i rätt riktning och ger en bättre möjligheter att lösa saker och ting.

Jag har insett att jag faktiskt inte är så gammal ändå och att det är dumt att plåga sig och inte lyssna på kroppen och sitt inre. Plågar man sig själv för mycket så blir det faktiskt inte speciellt bra i slutändan. För det säger jag inte att man måste kämpa lite också, för det måste man, men jag tänker inte chansa och plåga mig för mycket nu, det har gått för kort tid för att jag ska kunna göra det.

Nu ska jag ta och göra mig i ordning och äta för att sedan ta mig ner till skolan. Vi hörs, kram