När man håller på att nästan avlida av att cykla till skolan, där vägen består av typ världens två minsta uppförsbackar och desto fler utförsbackar, så är det kanske ett tecken på att man är rätt otränad. Det är kanske inte så konstigt om man känner sig slö i kroppen när man har spelat fotboll i hela sitt liv och de senaste månaderna nästan inte har rört en fena. När jag kommer hem ska det bli ändring har jag bestämt mig för. Det blir nog ingen fotboll dock, men träning ska det bli, helt klart.

Eftersom jag inte kommer att börja jobba det första jag gör så ska jag försöka få in lite rutiner i vardagen. Det är inte acceptabelt att ligga och sova bort halva dagarna och vara vaken halva nätterna, det förstör faktiskt ganska mycket, i alla fall för mig. Så kliva upp skapligt, äta frukost, kanske träna, lunch osv. vore nog en bra mall. Däremot är det ju betydligt lättare att sätta upp mål och lägga upp strategier, men att sedan genomföra dem är inte alltid lika enkelt. Wish me luck.

Givetvis vore det uppskattat med en sista minuten resa också, så det kanske jag tar och kostar på mig. Lite värme och slapp vore på sin plats tror jag. Det är bara att hoppas att en perfekt resa till rimligt pris dyker upp så är det väl bara att packa och sticka :) Dock måste jag kolla hur länge mitt pass gäller, vore ju inte så kul om jag måste förlänga det nu, men med min tur (otur) så är det mycket möjligt att så är fallet.

Visst är människan rätt konstig ändå? Försvarsmekanismer hit och bortförklaringar dit, känslor här och tankar där, det finns liksom överallt. Vi kan ha så himla mycket som är bra, vi kan vara bortskämda med hur bra vi faktiskt har det i Sverige och ändå är det något som gör att vi inte är nöjda. Jag är inte nöjd men däremot inte heller missnöjd med allt. Det är en balansgång hela tiden och det är väl det livet är egentligen, en enda stor balansgång.

Samtidigt måste jag nog säga att jag tror på att man måste vara med om vissa saker för att kunna utvecklas som människa. När det kommer till kritan så är det väl ändå så (rätta mig om jag har fel) att de svåra sakerna som man tvingas gå igenom, får en att lättare uppskatta de underbara sakerna man får uppleva. Jag tror att när man kan se och uppskatta de pyttesmå sakerna i livet, så blir man också lyckligare i sig själv.

Hittade en bok veckan som var, vänner för livet hette den, faktiskt väldigt bra. Den som inte har läst den borde göra det. Jag skulle kunna läsa den tusen gånger om (inte för att jag har den kvar), den får en att le och inse att det faktiskt finns människor, som blir ens vänner för att fortsätta att vara det vidare i livet också. Det är såna vänner man ska vara rädda om och verkligen ta vara på, för hur det än är så är det de som står kvar som räknas i slutändan.

Gott folk, nu ska jag (som är typ smartast i världen) sova, ställa klockan på tidigt och kliva upp imorgon. Hade jag varit så smart som jag hade önskat, hade jag givetvis börjat packa mina grejer ikväll istället för att praktiskt taget inte göra någonting alls. Nu gjorde jag uppenbarligen inte det och får stå mitt kast genom att kliva upp imorgon och packa det mesta då. Jag har ju ingen annan att skylla på än mig själv dock, så jag skippar den delen. Blir säkert jätteskönt att kliva upp imorgon! (Hoppas att alla känner ironin).

Ha det så bra och sköt om er! Natti!