Jag säger bara det, när man minst anar det slår basgruppen till. Pappa kom och sa att jag hade fått post idag, jag som nästan aldrig får post förutom reklam och räkningar. Med ett handskrivet kuvert i min hand hann jag börja fundera på vem som hade skickat brevet.

När jag öppnar det så ligger ett riktigt gulligt kort där, från min kära basgrupp. Jag känner med mig själv att jag saknar dem oerhört mycket också, men jag vet att de stöttar mig i mitt beslut och att de finns kvar. Det var inte långt ifrån att jag började gråta och det är väldigt sällan jag gör det tack vare att jag har blivit rörd.

Näe, såna där saker värmer verkligen, hur mycket som helst. Trots att jag inte bodde i Umeå speciellt länge så hann jag med att skaffa mig dessa fina vänner och det tackar jag enormt mycket för. Så fina hela högen.

Nu ska jag ta och slå mig ner framför tvn igen. Keep in touch :)