Det är faktiskt sant. Hur mycket det än kan låta som en klyscha så är det faktiskt så att borta är bra men hemma är  bäst. Jag bor ju i Umeå nu. Det är väl egentligen vad man ska kalla hemma, men ändå så är det här hos mamma och pappa som jag fortfarande känner är riktigt hemma.

Jag kan inte beskriva den sköna känslan som jag kände när jag klev innanför dörren här hemma. Just för stunden känns det som att jag skulle kunna stanna kvar här, hela tiden nu. Det är så himla skönt att komma hem, andas ut och vara omgiven av dem som man älskar mest.

Visst kan jag tycka att det är riktigt kul att träffa nya människor. Jag har träffat en del i klassen som jag verkligen har fattat tycke för, men det kommer aldrig bli samma sak som med de här hemma. De har alltid sin egna speciella plats hos mig, utan dem skulle jag inte vara mig själv helt enkelt.

Det finns så himla mycket jag skulle vilja skriva ner. Hur många rader som helst om vad alla betyder för mig och hur mycket jag älsker er, allt sånt. Men samtidigt så vet jag, att ni vet, hur mycket ni betyder för mig. För er som däremot inte vet det än, så lovar jag att den dagen då ni också inser kommer så småningom.

Nu ska jag njuta av att krypa ner i min egen säng. Renbäddad och allt, det är inte fy skam. Sedan ska jag sova, drömma fina drömmar och vakna till en helt underbar dag imorgon. Det är väl inte för mycket begärt att önska det i alla fall? :) Ska försöka att ta vara på tiden här hemma så himla gott det går, på bästa sätt!

Vi hörs, ha det så bra :) KRAM